Stunden jag aldrig glommer

En dag, det var kanske en vecka sen. Nar jag tankte ta en promenad utanfor dagiset, sa motte jag en flicka pa elva ar ungefar. Hon brukade vara pa Cedel, sa jag kande henne lite.
"Oi, sorra" ropade hon

Jag gick fram och borjade prata lite. Sedan fragade jag var hon bodde.
Det visade sig att hon bodde precis bakom.
Jag visste att hennes familj levde i fattigdom, sa jag tvekade lite nar hon bjod mig att folja med till hennes hus.

I borjan av kvarteret satt en gammal man, han tittade konstigt pa mig. Inte undra pa det, det syntes ju pa mig att jag inte var en brasilianre och dessutom att jag var "rik".
Kande nar jag kom in att det har var ett fattigt litet omrade, som lag precis mittemot en stadio dar de hade olika arrangemang sasom katt-uppvisning.

Jag kom in i hennes hus, fick nog en liten chock. Det var ett litet rum, med spis och det var smutsigt och flugor svarmade lite. Jag reagerade daremot med fascination...
Fragade, hur manga som sov i rummet dar det bara fanns madrasser?. Det var tydligen fem barn och hennes mamma. Sedan fragade jag vad hennes mamma arbetade med och det var tydligen med att dela ut flygblad for ett av partierna. Da var namligen delstatsvalet i full gang.
(Vilket ingen som bor i Porto Algre kan undga att marka, speciellt inte jag nar jag hor valsangen varje gang jag forsoker sova. Nu har jag borjat med oronproppar for bilbruset och allt annat ljud. Ar dock lite obekvamt ibland... hehe)

Det var oerhort rorande att besoka denna lilla flickas hus och fa en liten uppfattning om hennes verklighet. Det som gav mig hopp var att hon visade upp det med stolthet och att hon i framtiden hade en drom om att bli skadespelerska, i en av alla de sapoperor som gar pa TV. Besoket gick valdigt fort, fast jag kommer ha med mig det resten av mitt liv, det ar nagot som ar sakert.

Regeringen har byggt hus at de manniskor som lever i fattigdom. Det ar ju bra, fast man kan ju fraga sig om det ar for att de vill att det ska se battre ut utat eller av snallhet.